Museets gårdsmiljö
Museets gårdsmiljö består av prästgårdens framgård (mangård), nytto- och prydnadsträdgården bakom huvudbyggnaden samt fägården framför fähuset. Om den del av trädgården som fanns där pedagogiet nu står vittnar en doftande matta av spansk körvel som växer i sluttningen under träden samt några gamla körsbärsträd. Bredvid parkeringen i nedre sluttningen finns den senare etablerade jubileumsskogen.
De första anteckningarna om prästgården är från slutet av 1700-talet. Äppelträden i trädgårdens bakre del och den gamla eken invid verandan har tolkats härstamma från den tiden. Visserligen har äppelträden troligen planterats tidigast i slutet av 1800-talet.
När byggnaderna övertagits för museibruk renoverades också trädgården. Eftersom det saknas exakta historiska uppgifter om alla delar av området har den nuvarande trädgården utformats ganska fritt. Det ursprungliga formella trädgårdsrummet med sandgångar har dock bevarats, och växturvalet består företrädesvis av gamla arter och sorter.
Örtagård
I prästgårdens örtagård, som grundades på 1980-talet, växer ett tjugotal medicinal- och kryddväxter. Örter har av hävd använts inte bara som smaksättning i mat och som läkemedel, utan också som konserveringsmedel, fattigmanskost eller nödkost, skönhetsmedel och magiska medel.
I Lojoregionen spelar örter en synnerligen stor roll i kulturarvet. Elias Lönnrot, som sammanställde det finska nationaleposet Kalevala, var bosatt i Sammatti. Han är också känd som botaniker och läkare, som arbetade för medicinal användning av örter i vårt land. Lönnrot skrev den första floran på finska, Flora Fennica, utgiven 1860.
Många av arterna och sorterna i museets örtagård är växter som förr var vanliga och numera har fallit i glömska, medan en del har bibehållits i dagligt bruk. I dag är örtagården en kunskapskälla för trädgårdsentusiaster om gamla tiders kryddväxter och medicinalväxter och deras användningsområden.