För det här pedagogiska materialet har jag valt ut några barnvänliga sägner som finns på aktivitetsbladen i sin ursprungliga språkdräkt och i en förenklad version. I det svenskspråkiga traditionsmaterialet, som är upptecknat i Lojo, återfinns sägner och sagor, lekar och spel samt något färre ordstäv och gåtor. Många av dessa är inte användbara, eller ens förståeliga, för dagens barn. Som viktigaste källa har jag använt Finlands svenska folkdiktning, som numera finns i digital form.
Sägner
En sägen är en folklig berättelse som ofta är knuten till en bestämd tidpunkt, plats och person. Den berättades muntligt och gick vidare från person till person och från generation till generation. Därför förekommer samma sägner i olika varianter på olika orter och i olika länder. I motsats till sagorna så trodde många människor förr på innehållet i sägnerna och på varelserna som beskrevs i dem, också parallellt med den kristna tron, långt in på 1900-talet. Det finns även moderna sägner som sprids via massmedia och internet t.ex. Råttan i pizzan.
Sägnerna användes förr i skrämselsyfte för att, speciellt barn, skulle akta sig för farliga platser t.ex. brunnen, vattdrag och stora skogar och för att människor skulle bete sig väl. Sägner och folktro överlag syftade till att förklara natur- och andra oförklarliga fenomen, då det ännu inte fanns vetenskapliga förklaringar. Många sägner är förknippade med kristendom och kyrkor trots att de berättar om ”hedniska” varelser.
Mytiska väsen
Jättar: Många sägner om jättar är insamlade i Lojo. Jättarna var jättestora och starka varelser. De var onda, men inte särskilt klyftiga. De var rädda för allt som hade med kyrkan att göra: kors, kyrkklockors klang o.s.v. I hela Finland påträffas sägner om ”jättekast”, stora stenblock, och ”jättegrytor”, runda hål i berget med en sten i. I en sägen från Sjundeå beskrivs en jätte som var klädd i löv och hade en klubba av ek på axeln. Förövrigt saknas beskrivningar av jättarnas utseende i regionen.
Rådare, rå eller – fru: Ett rå är enligt folktron ett mytiskt väsen som råder och vakar över en bestämd plats, till exempel ett berg, en sjö eller ett skogsområde, där det också behärskar djuren. Rået kan uppträda i djurgestalt eller som man eller kvinna.
Ett rå associerades i första hand med naturen och därför talade man om bergsrået, skogsrået, källrået eller sjörået. Ibland kunde ett rå även associeras med människans platser t.ex. skeppsrået eller gruvrået.
I Svenskfinland har man ofta talat om fruar eller jungfrur t.ex. skogsfru eller sjöjungfru. I materialet finns en unik sägen om ett gruvrå, ett väsen som inte är så vanligt inom folktron. Råna kunde hjälpa människor och ge dem lycka, men vanligtvis var de farliga varelser som man skulle akta sig för. De kunde lura människor så de dog eller försvann på farliga platser t.ex. ner i älven (näcken), i bäcken (bäckahästen) eller i brunnen (brunnsgubben).
Tomtar: Gårdstomtarna eller hustomtarna skall inte förväxlas med jultomtar, eller jultomten, som julgubben kallas i Sverige. Gårdstomten var en liten man i gråa eller gröna kläder med skägg och luva. Han hade övernaturliga krafter och tog hand om gården, dess människor och djur. Han kunde vara vresig och blev lätt förargad av stök och bråk eller av att man behandlade honom illa. Om han blev riktigt arg kunde han flytta från gården och då hände det en olycka där. I de olika byggnaderna på gården kunde det bo olika tomtar t.ex. ritomten, bastutomten eller ladugårdstomten. Det var vanligt att man la ut mat (inte bara julgröt) åt honom för att hålla honom nöjd.
Ordkonst
Ordkonst är en tvärvetenskaplig konstform som stärker barnets språkkänsla genom kreativa arbetsmetoder. Ordkonstens metoder lämpar sig väl för traditionsmaterial då metodiken grundar sig på begrepp som fantasi, muntligt berättande, ordlekar och kreativt skrivande.
UpptecknareI slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ökade intresset för ”folkets seder” i Finland och många åkte runt och samlade in traditionsmaterial. Den mest kända av dem är Elias Lönnrot som gjorde uppteckningar i Karelen och sammanställde Kalevala. Han var född i Sammatti, som numera hör till Lojo stad. Paikkari torp, Elias födelsehem, fungerar som museum. Grupper kan beställa guidningar där via Lojo Museum.
Robert Boldt, som gett namn åt museimusen Robban, gjorde ett omfattande insamlingsarbete i Lojo. Han jobbade som lärare i naturvetenskaper och geografi Helsingfors, men förälskade sig i och gifte sig med Signe Granstedt på Paloniemi (Fagernäs) herrgård. Han tillbringade sin lediga tid där. Man kallar honom den finska hembygdsrörelsens fader, då han var med och grundade den första hembygdsföreningen i Finland i Lojo. Robert intervjuade lokala personer om deras seder och trosföreställningar. Hans välskrivna och lättlästa anteckningar, dagböcker och brev finns bevarade i Lojo Museums arkiv.
Kyrkoherde Adolf Neovius lät bygga en av de första brandsäkra arkivbyggnaderna i Finland år 1910. Den är en flygelbyggnad till Stora prästgården och används fortfarande av Lojo Museum. Neovius var en ivrig historiker och samlade också han in en stor mängd traditionsmaterial bl.a. i Lojo. Han skrev många historiska beskrivningar t.ex. om pedagogiet och traktens herrgårdar.
I materialet nämns även kyrkoherde Einar Candolin. Hans far Alfred Adrian Candolin och hans bror Emil Candolin var kyrkoherdar i Lojo före honom. Einar och Emil växte alltså upp på prästgården. Båda bröderna var sportiga. Emil var en ivrig simmare och simmade alla år mellan maj och september oberoende av väder. Einar ägde en av de första sparkkälkarna i Finland och det berättas att han kom hem till Stora prästgården enda från Helsingfors när han skulle fira jullov.