Berättelsen beskriver en diversehandel på 1950-talet.
Samling av tändsticksetiketter från 1950-talet i original. Tändsticksaskarna var gjorda av fanér och för att få loss bilden måste man ånga dem ovanför en kastrull. Sen limmade man in etiketterna i ett häfte. En del etiketter bildade ett pussel om man lyckades samla ihop dem alla. Facit till pusslet i materialet finns i häftet. Föremålen är original, hantera försiktigt!
Frimärkssamling från 1990-talet. Frimärkena klipptes från kuvert och på den tiden kunde man också köpa frimärken från olika länder i butiken. För att få loss dem lade man dem i vattenbad och därefter i ”torkmappen” med hjälp av en pincett. Denna samlings innehavare gillade att sortera frimärkena enligt motiv, färg eller form och sen sortera om dem. Föremålen är original, hantera försiktigt!
Minnesbok från 1950-talet. Minnesböcker var speciellt populära bland flickor. Den lånades ut till vänner, lärare, föräldrar och släktingar. De skrev en minnesvers i boken och limmade ofta in en eller flera passande glansbilder. Föremålen är original, hantera försiktigt!
Boktips:
Samling av plastfigurer från flingpaket från 2000-talets början.
Mjölkkanna: en enliters kanna som användes när man köpte mjölk från butiken eller tog in mjölk från ladugården. Mjölken förvarades och transporterades i en 10 liters ”mjölkstånka”. I butiken, och i skolköken, öste man mjölk med ett mått med skaft. I Virkby skola fanns det inget kylskåp på 1960-talet, utan mjölken förvarades mellan fönstren.
Postkort med sedlar: det är förbjudet enligt finska lag att kopiera sedlar, också ensidiga. Dessa postkort är köpta från Finlands myntmuseum och fungerar som exempel.
Börs med mark och penni: I börsens ena fack finns sedlar och olika mynt att titta på och i det andra en- och fempennis mynt att ”kasta pennin” med. De finns i två varianter, de äldre tyngre och guldfärgade och de nyare lättare och silverfärgade. De tyngre fungerar bättre att kasta. Äldre mynt än dessa kan ni se på utställningen ”Vår hemstad Lojo” på Lojo Museum.
Grävlingsskinn: garvat av traditionsgarvare Rannvi Wallen från Ingå 2024. Behandlat endast med äggula, olja och tallsåpa. Hela skinn användes som betalningsmedel på medeltiden. Välj själva hur ni presenterar skinnet för er grupp.
Paketask med papperssnöre och paketpinne, öppna inte paketet: Ömtåliga eller fina föremål eller matvaror t.ex. bakelser eller gåvor packades i askar och inte i papperspåsar. Paketpinnen användes för att snöret eller repet inte skulle skära in i händerna. Användes i Lojo åtminstone ännu på 1960-talet. Motsvarande ”käppar” kunde också användas när man bar något tungt t.ex. ved.
BARNS SAMLINGAR
Barn, både pojkar och flickor, har alltid tyckt om att samla på olika slags föremål och bilder. De har t.ex. samlat på gogos, nepparebilar, pokemonkort, ishockeybilder, limsakorkar m.m. Samlarbilder och -kort har under olika tider funnits t.ex. i kaffepaket, i tuggummipaket eller att köpa separat. Glansbilder och klisterbilder har man kunnat köpa t.ex. i pappershandlar och bokhandlar. Bilderna bytte man, gav bort, samlade på eller grupperade.
HANDELSPLATSEN LOJO
Lojo har varit en viktig handelsplats redan på medeltiden. På 1500-talet ordnades det stora marknader på Kyrkbacken t.ex. Kyndelsmäss (Kynttilämessut) 1.2 och Larsmäss (Laurinmessut) 10.8. Också utländska köpmän deltog. Pengar var ovanliga och byteshandel gällde. Ekorr- och andra djurskinn var ett vanligt betalningsmedel. Man böt bl.a. smör, fisk, skogsfåglar, träkärl och tjära mot järnföremål och framförallt salt. Maten saltades, torkades eller röktes för att hålla. Innan kylskåpen blev vanliga på 1950-talet förvarade man mat i jord- eller iskällare. Salt användes också vid garvning av djurskinn.
AFFÄRSVERKSAMHET I LOJO
På 1700-talet såldes varor på marknader och torg. Marknaderna var nöjestillställningar och viktiga samlingsplatser och där uppträdde bl.a. djurtämjare och trollkonstnärer. På 1800-talet under den ryska tiden fanns det en del olagliga butiker i Lojo som främst sålde socker och kaffe. Man köpte också varor av s.k. ”påsaryssar” d.v.s. kringresande gårdsfarihandlare som sålde diverse varor t.ex. silke, knappar, spikar m.m. från en kärra. Först år 1865 blev det tillåtet att grunda affärer på landsbygden och några påbörjade sin verksamhet i Lojo centrum t.ex. på gårdarna Anttila (Puu- Anttila, Storlojog. 2) och Monkola (på nuvarande stadshusets plats, Karstuntie 4).
När antalet invånare i Lojo och Virkby tack vare industrialiseringen ökade i början av 1900-talet grundades ett stort antal butiker. De kallades också för affärer eller handelsbodar.
I varje butik såldes olika slags varor, det fanns bl.a. köttbutiker, bokhandlar, kemikaliebutiker, hattaffärer, järnaffärer m.fl.
År 1935 fanns det 67 privata butiker i Lojo köping (nuvarande Lojo centrum) främst matvaru- och beklädnadsaffärer. På 1950-talet fanns det 42 olika butiker mellan Tötar och Maksjoki.
En av dem var den s.k. ”Pihlns butiken” i Virkby. På 1960-talet började man med självbetjäning där, som en av de första affären i Västra Nyland. Sven Pihl var då köpman i butiken och senare fortsatte hans son Leif. Före det såldes alla varor över disk av s.k. butiksbiträden. ”Pihlns” butik verkade länge i huset på Virkbyvägen 22 som fortfarande står kvar.
Senare blev s.k. supermarketar vanliga. Till dem åker man med bil och också där kunde man köpa olika slags varor.
TELEFONFÖRBINDELSER I LOJO
De första telefoninnehavarna i Lojo på 1880-talet hade privata linjer t.ex. Kyrkstad ångsåg och Paloniemi gård. Den första telefonväxel i Lojo öppnades år 1912. Växeltelefonisten Hulda Nyqvist jobbade där tills växeln automatiserades på 1940-talet. År 1912 fanns det 76 nummer i Lojo t.ex. Prästgården hade nr. 26 och Pihls butik i Virkby nummer 19. Den som ringde till växeln uppgav ofta bara namnet och telefonfröken måste kunna numren utantill så att hon kunde förena samtalet till rätt person. Ibland kände hon t.o.m. igen mottagaren utgående från en beskrivning av hen.
Ännu på var det 1970-talet var det dyrt att ringa utomlands t.ex. till Sverige, så man skrev hellre brev eller kort. Man var tvungen att åka till Lojo eller Ekenäs telegrafstation för att beställa utlandssamtal.
PENGARNAS HISTORIA I FINLAND
Mynt har använts i Finland sen 1200-talet och på 1500-talet införde Gustav Vasa dalern som blev Sveriges huvudmyntenhet. Mynten var gjorda av silver, men när stora kopparfynd gjordes i Sverige började kopparmynt, plåtar, användas. De första kunde väga närmare 20 kg. Detta system var mycket opraktiskt, och Sverige blev det första landet i Europa att införa ”pappersmynt”.
De första sedlarna trycktes där 1661. År 1776 genomförde Gustav III en myntreform och myntenheterna riksdaler infördes. När Finland blev ryskt år 1809 grundade man en egen bank här, Finlands Bank.
År 1860 gav tsar Alexander II klartecken till att Finland skulle få en egen myntenhet, mark och penni. Marken var då bunden till den osäkra ryska rubeln och när silvrets pris sjönk på 1870-talet övergick man till guldmyntfot i hela Europa. Den ”gamla marken” användes under den tid som beskrivs i berättelsen och då var såväl sedlarna som siffrorna på dem stora. 1963 genomfördes en valutareform, där en ny mark motsvarade hundra gamla. I praktiken innebar detta att ”två nollor ströks”. Euron och cent infördes i Finland som kontantvaluta år 1999 och började användas lagligt i alla EU-länder från år 2002. På 1960-talet började kortbetalningar förekomma och på 2000-talet fick korten chip och blev säkrare. Man har kunnat betala med mobilen sen 2010-talet och kontantbetalningarna minskade ytterligare under Covidepidemin.