Goddag, jag heter Museimusen Robban och idag slinker jag in i Pihls diversehandel här i Virkby. I den kan man köpa allt möjligt.
Oj, så här doftar gott! Massor med mat! I källaren säljer de målfärg och byggmaterial, det känner jag på lukten. Köpmannen och butiksbiträdet står bakom den långa disken. Få se om de fäller en korvbit på golvet så att jag får en smakbit.
Klink, klonk! Dörrklockan klämtar och en liten flicka och hennes storebror kommer in i butiken. Pojken har en sedel i ena handen och en mjölkkanna i den andra. Nuförtiden betalar man med pengar, men förr kunde man betala med skinn eller salt. Barnen tittar på de fina leksakerna bredvid trappan till nedre våningen. Jag smyger iväg till köttdisken för att snusa lite närmare. Mmm, knackkorvar i långa stänglar, det är gott!
Plötsligt hör jag flickan snyfta tyst. Jag smiter upp på hyllan bakom kassa-apparaten och gömmer mig bakom en kaffeburk. Flickan är ledsen och hennes bror verkar arg:
”Jag sa ju att du inte fick tappa bort butikslistan!” fräser han. Flickan tittar ner i golvet och viskar:
”Men jag är säker på att jag hade den i förklädsfickan när vi steg av cykeln. Och när du stannade för att ”kasta pennin i gropen” med de andra pojkarna. Och när vi köpte frimärken i bokhandeln för pengarna vi fått av moster Ingrid som bor i Sverige. Listan var säkert i fickan när vi kom in här i Pihlns butik. Nu blir nog mor arg!”
”Själv stod du och lekte med din knappsnurra”, mumlar pojken, men ser lite ledsen ut han med.
Butiksbiträdet och köpmannen talar tyst med varandra och sen säger han: ”Du kan få ringa hem till mor, men det kostar 100 mark. Telefonen finns i kontoret.”
Oj nej, jag måste hjälpa henne! Hon har säkert inga extra pengar. Var kan butikslistan vara? Jag kilar fort iväg och funderar på var i affären barnen varit. Sen kommer jag på det: de stod ju vid leksakshyllan. Snabbt springer jag dit och tittar ner mot trappan. Kanske listan flugit iväg? Finemang, där ser jag ett vitt papper, men det har fastnat mellan stenplattorna. Nu måste jag tänka snabbt, hur ska jag få upp det innan storebror hinner ringa hem?
Ha, järnaffären i källaren! Jag rusar nerför trapporna och ser en järntråd på golvet. Jag petar med den och får upp papperet och springer så fort jag orkar uppför trapporna. Puh, där står storebror. Han har ännu inte hunnit ringa, så jag lämnar lappen på disken och gömmer mig bakom vågen.
”Här är ju er butikslista, hur såg jag inte den?” ropar biträdet glatt.
Jag pustar ut och ser på när biträdet mäter upp mjölk i kannan och räknar till 5 knack-korvar, en åt var och en i familjen. Till sist lägger hon varorna i en papperspåse och skär upp varsin bit ”billigkorv” eller ”Hampparimakkara”, som den kallas på finska, åt barnen som vägkost. Finemang, hon råkar faktiskt fälla korvens ända på golvet. Den mumsar jag fort i mig. Köpmannen ger en karamell på man åt barnen, som han brukar. De tackar artigt, bugar och niger och säger God eftermiddag! De hoppar glatt upp på cykeln, flickan på ”packarn” därbak. Sen kan de åka ner till Hasseludden för att simma och njuta av karamellerna. Jag slinker snabbt ut från butiken och hoppar upp på nästa hästkärra som är på väg till Lojo köping.