Sånglekar/Ringlekar
Dans till sång har funnits lika länge som det funnits människor. I Lojo upptecknades många sånglekar kring sekelskiftet 1900 på svenska. Vissa av de mera kända sånglekarna är översatta till finska t.ex. ”Porsaita äidin oomme kaikki”.
På kyrkoherde Gustaf Fredrik Helsingius fester på Lojo prästgård på 1860-talet dansades ”ringdanser” som ett komplement till vals, polka och fransäs. Ur texterna framgår inte vilka. Barn på landsorten, som ännu inte var konfirmerade, fick inte delta i danser och danstillställningar med vuxna och spelmän, utan dansade sånglekar och lekte ute tillsammans på sin fritid.
Efter 1910 började man dansa ringlekar i skolorna, då en del lärarinnor från Finland varit på kurs i Nääs i Sverige. Flera rikssvenska lekar blev populära och är det fortfarande. I Lojo har ringlekar från 1970-talet framåt mest dansats på föreningsfester och i skolor på julfester, julgransplundringar o.s.v. samt runt eventuella midsommarstänger. Så småningom har traditionen förskjutits så att sånglekarna numera dansas mest på daghem och av yngre barn i skolor.
Alla sånglekar i materialet är upptecknade i Lojo. ”Bro, bro, brella” (”Hurraa, hurraa häitä” på finska) är världens äldsta upptecknade sånglek. Den finns i hela Europa och härstammar från medeltiden. Texten handlar om en riddarborg med en vindbrygga och är rätt så rå. Speciellt den sista textraden återfinns i flera mera pedagogiska och barnvänliga versioner, men Virkby marthor sjöng en äldre variant ”han ska möta döden”.
Filmerna i materialet får användas som inspiration och bakgrundsmaterial för lärare och personal samt visas för eleverna endast i inlärningssyfte. Idén är att ni sedan dansar, sjunger och leker m.hj.a. musikinspelningarna eller till sång med eller utan komp när ni lärt er danserna.
Boktips:
Utklädningskläder: Kjolar, sjalar och handskar har länge hört till när flickor är finklädda. Pojkarna har klätt sig i vitskjorta med väst, kavaj eller hel kostym. Flugor och slipsar har varit populära. Pojkar, herrar och damer har också använt hatt.
Näverriva (rove eller tuokkonen på finska) för memma: Riva, eller skål, av björkens yttre bark, alltså näver. Användes också till att förvara andra livsmedel än memma i, då materialet inte släpper igenom fukt eller vatten, inte ruttnar, isolerar mot värme och kyla och har en konserverande effekt. Memma är en traditionell finländsk efterrätt gjord av rågmjöl, malt och vatten som äts med grädde och socker och avnjuts ofta vid påsk. De första skriftliga uppteckningarna om memma härstammar från 1700-talet.
Universitetsalmanackan gavs ut första gången år 1608 och används ännu. I den finns det en mängd information förutom datum, helgdagar och namnsdagar t.ex. en förteckning över marknader, vädertabeller, flaggdagar och info om planeterna. Solens upp- och nedgångstider och månens faser var viktig information för människor förr, då jordbrukssysslorna och många tydor och trosföreställningar utgick från dessa.
Uti vår hage
Uti vår hage är en gammal rikssvensk folkvisa. Den sjungs ännu i Sverige speciellt i midsommartid och på vårfester och används ofta även i Svenskfinland. Den hörde länge till stamrepertoaren i de finlandssvenska skolorna. En dam från Virkby som gick i skola där på 1940-talet berättar att de förutom att sjunga sången även dansat en koreografi till den på vårfesten.
Namnsdagar
Namnsdagar har firats i Finland sedan 1700-talet. Det ordnades ofta kaffebjudningar för jubilaren och hen gratulerades med små gåvor och blommor. Födelsedagar vid jämna år med större festligheter började man fira först vid sekelskiftet 1900 och på landsorten på 1920-talet, men seden blev etablerad först efter andra världskriget. Före det visste man inte alltid exakt när man var född. På herrgårdar firades ibland födelsedagar med gåvobord och fester redan på 1800-talet.
Finland har fyra officiella namnsdagskalendrar för olika befolkningsgrupper: en finsk, en finlandssvensk, en ortodox och en samisk. Helsingfors universitet ansvarar för den finska och finlandssvenska namnlängden. Den revideras numera vart femte år baserat på hur vanliga namnen är. Universitetet har också publicerat namnsdagskalendrar för katter, hundar och hästar.
I Lojo prästgård (nuvarande Lojo museums huvudbyggnad) firades kyrkoherde Gustaf Fredrik Helsingius namnsdag på Fredriksdagen 18.7 på 1860-talet med en storstilad fest. Hela socknen var samlad, man visade tablåer på vinden och man dansade och lekte olika lekar. Barnen fick också vara med.
FINLANDSSVENSKA FESTTRADITIONER
Lillajul
Lillajul firas på lördag kväll före första advent och är en typisk finlandssvensk tradition som inte bör blandas ihop med finska ”pikkujoulut”, som ofta är firmafester. Enligt informanterna har lillajulstraditionen nu fallit i glömska hos många i de yngre generationerna.
Flera informanter berättar om en lillajulsgran, en mindre gran som till en del personers förvåning togs in till lillajul och sedan slängdes ut. Till julen tog man sedan in en större julgran. En äldre informant kommer ihåg att lillajulsgranen kläddes med Fazers blandade karameller. Några har fått små presenter eller julklappar och på senare tid även adventskalendrar med choklad. Maten har kunnat bestå av lutfisk, risgrynsgröt med mandel eller med ”buss-soppa”, fruktsoppa med plommon eller plommon och russin, som barnen inte alltid gillade, eller av julmat i mindre skala. I en del familjer har man börjat plocka fram julpynten på lillajul. Lillajul firas fortfarande i en del skol- och dagisgrupper med pepparkakor och ringlekar.
Lucia
Kort info om Luciatraditioner kan ses på introfilmen och via länken/QR- koden nedan.
Enligt informanterna har Lucia firats i Lojo redan på 1920–1930-talet. På 1950-talet valdes en flicka i Gerknäs och Virkby till Lucia och då var Luciatraditionen redan vanlig i skolorna. Det ordnades program på Luciafesterna, en dam kommer ihåg att hon varit gris i ett skådespel. En informant berättar om sina upplevelser som Lucia: ”Jag blev alltid Lucia när jag var ljushårig, en gång började ljusen syda, och då skrek lärarinnan: Ljuset, ljuset”. Några damer harmas över att de haft för kort hår eller varit mörkhåriga och aldrig blivit valda. Både en äldre och den yngsta informanten (född 1999) berättar att de också lussat hemma på Luciamorgonen. Ingen nämner att Lucia bjudit på Lussekatter, alltså Lussebullar, utan hon har bjudit på pepparkakor och jultårtor.
I slutet av 1970-talet startades den nuvarande traditionen med en Lucia för hela Lojo upp under ledning av Janne och Raili Enlund. I början åkte Lucia med följe runt till ålderdomshem. I dag ordnas Luciakröningen som ett samarbete mellan flera föreningar, men det har under de senaste åren blivit allt svårare att hitta intresserade kandidater i Källhagens skola. Luciatraditionen lever vidare i de svenskspråkiga skolorna och på dagisarna.
Påsk
Under 1700-talet var påsken en mörk högtid, då man trodde att onda krafter kunde härja fritt mellan skärtorsdagen och påskmorgonen. Trots att häxförföljelserna var förbi på 1800-talet så levde många trosföreställningar kvar. Häxorna, som kunde vara vilka kvinnor som helst, flög på skärtorsdagsnatten för att träffa den onde. Mötesplatsen var en kvarn eller Blåkulla.
De första utklädda barnen var skrämmande och elaka småhäxor eller jagande påsktroll. På 1910-talet blev ”påskkärringen” en utklädd flicka med kjol, förkläde och huvudduk, som gick runt med en kaffepanna och bad om godis. På svenskspråkiga orter gav man inte dekorerade kvistar, men ibland påskkort, och häxorna gick runt på skärtorsdagen och under senare tid på påsklördagen. Från 1970-talet började de finskspråkiga småhäxorna vandra runt med dekorerade kvistar och läsa versen ”Virvon, varvon, tuoreeks, terveeks, vitsa sulle, palkka mulle” på palmsöndagen. Versen finns översatt till svenska men används inte.
I Lojo har dessa två traditioner blandats. Barnen knackar på dörren och får påskgodis. De yngre barnen ”påskar” oftast hos personer de känner, medan de äldre går runt i bostadsområdet. Nuförtiden kan man klä ut sig till vad som helst, men många föredrar något med anknytning till påsken. En Virkbydam berättar om när hon var påshäxa med sin bror och besökte pappas kusin som bodde på andra sidan berget. Han jobbade i en partiaffär och barnen fick så mycket godis att de var tvungna att söka en skottkärra.
Många äldre Lojobor berättar om påskharen som kom på natten och gömde påskägg. Några av dem fick sina ägg i en påskstrumpa eller i ett ”påskbo”. En äldre informant kommer ihåg att hen och alla syskonen fick en banan på man (ny frukt på 1950-talet).
Midsommar
Även gällande midsommarfirandet har de svenska och finska traditionerna blandats i Lojo. De flesta av informanterna har sett på ”kokko”, alltså midsommarbrasa, på midsommaraftonen. Den har tänts på flottar på olika ställen på Lojo sjö t.ex. utanför Hasseludden och i Aurlax. Från Hasseludden berättas att brasan på flotten brann många dygn, och vattnet runt den var varmt ännu nästa morgon.
Mest information har jag fått om midsommarfesterna på Hasseludden. Den blev färdig 1937 och iståndsattes av Petter Forsström och hans fru Margit. Som mest påstås deltagarantalet på midsommarfesten ha varit mellan 5000 och 10 000 personer. På området fanns i ett skede två ”danslavor”, på vilka det ordnads program och dans. Också lotteri och försäljning av kaffe samt olika tävlingar, så som pilkastning, arrangerades. Ca tio föreningar ordnade tillställningen tillsammans och ”hela byn var med och ordnade”.
Uppe på berget dekorerades en midsommarstång på flaggstången. Endast några informant kommer ihåg hur den såg ut, den var av ”korsmodell”, eventuellt med dubbla tvärslår, och hade kransar. Blommorna plockades på morgonen. Midsommarfesterna på Hasseludden upphörde på 1970-talet.
Två av informanterna har upplevt dans runt midsommarstänger på andra orter, i Täkter i Ingå och i Borgå.
Margit Boldt, Robert Boldts dotter, har i sina anteckningar beskrivit midsommarstången, eller majstången som hon kallar den, på Hiitis herrgård år 1907 då hon var 15 år gammal. Majstång är ett äldre begrepp och kommer från ordet maja som betyder löva. Majstänger restes på herrgårdarna då det första höet bärgades, alltså inte i maj eller inte alltid på midsommaren.
Den 22 juni år 1907 var alla på Hiitis flitiga och band enriskransar och lagade pappersrosor. Här följer Margits beskrivning av hur majstången såg ut:
”Öfverst i toppen var en bukett mörkröda rosor på en beklädd käpp, från vilken röda och gula band svajade. Nedanför käppen var en liten enriskrans med röda och gula rosor. Nedanför den var en kolossal krans från hvilken 4 mindre kransar hängde ner. I midten av den stora var det beklädda tvärslåar. Rundt kring hela stora kransen voro pappersband i olika färger hvilka sammanbundo toppen med kransen. Hela stammen var omvirad med girlander med instuckna rosor.”
Stången restes den 23 juni kl. halv 1. Alla småflickor fick välja en blomsterkransar att ha i håret. Marigt valde ”en luftig nätt krans av kumminblommor” och hennes vänner hade ”en blå för-gät-mig-ej krans” och ”en pampig väpplingkrans”. Det dansades många ringlekar omkring stången. Emellan serverades te med sju sorters bröd. De unga lekte också olika lekar t.ex. ”Slå den 3:dje”, ”Slå händerna” och ”Sista paret ut”. Margit sprang så att hennes ben blev ”duktigt styfva”. Enligt henne var det ”mycket roligare att hafva majstång än kokko.”
Övriga midsommartraditioner som nämns av informanter till materialet Goddag-Hej på dej är dekorationer med björkar utanför trappan, blomsterplockning, bastu, fisk och nypotatis.
På midsommaren 2024 reste Lojo stad en midsommarstång i Aurlax istället för den sedvanliga ”kokkon”. Stången ansågs säkrare och mindre väderkänslig än brasan.
På Juhlakalenteris nätsidan hittar ni mera information om festdagar inom olika kulturer.
ARBETE, FRITID OCH LEK
Genom tiderna har barn arbetat både inom bondesamhället och senare inom industrin. Barn inom det högre ståndet behövde inte jobba, men istället var de tvungna att studera och lära sig hur man för sig. Flera av informanterna som var barn på 1950-talet berättar om hur de varit tvungna att jobba efter skoldagen för att hjälpa till med familjens försörjning t.ex. genom att vakta barn eller hjälpa till i trädgården. Barnens fritid var alltså väldigt begränsad. Då de var lediga lekte de tillsammans, mest utomhus. Föreningsverksamheten i Lojo har också varit livlig, på svenska framförallt i Virkby. Barnen har varit med i idrottsföreningar, scouter, folkdansförening, simskolor m.m. Även på skolornas raster har barnen lekt och spelat tillsammans. I vissa sammanhang och vissa lekar lekte pojkarna och flickorna tillsammans, men de hade också olika intresseområden: pojkarna föredrog t.ex. bollspel och andra fysiska lekar och flickorna hoppade hopprep eller twist, lekte hem eller böt samlingsföremål.
Twist
Att hoppa twist, eller hoppa gummiband, har varit populärt, speciellt bland flickor, i olika omgångar. En informant har hoppat redan på 1960-talet och en på 1980-talet. I början av 2000-talet har man hoppat ”sicksacksockel.” Alla informanter uppger att twist varit en rastlek i skolorna.
Ramsor
Räkneramsor används då man ska välja vem som blir utvald till något i en lek t.ex. den som ska räkna i kurragömma eller ta fast i ”nata” = ”hippa” = ”tafatt” = ”kull”. De kan också användas då man hoppar hopprep. Orden i ramsorna är ofta på nonsensspråk och man kan uppfatta ord från många olika språk i dem, så som svenska, finska och tyska i de äldre ramsorna och engelska i de nyare.
POSTKORTENS HISTORIA
Innan telefonen uppfanns sändes all information per brev. Postgången startade redan på 1600-talet. Då red svenska kungens postiljoner längs Kungsvägen vid Kyrkstad (Virkby). Kyrkstads gästgiveri användes länge som postkontor. På 1800-talet ökade skrivkunskapen och postgången blev snabbare. På Lojobacken (nuvarande Lojo centrum) öppnade postfröken Clementine Landezell det första postkontoret år 1865. År 1873 var tågbanan mellan Hangö-Hyvinge färdig och postgången försnabbades ytterligare. Pedagogiebyggnaden, som nu finns på Lojo Museums område, har också fungerat som postkontor.
Det första postkortet utan kuvert i Finland skickades år 1871. En av de första användarna av postkorten var författaren Zackarias Topelius, som på utgivningsdagen av helsakskorten 10.10.1871 skickade ett kort till sin kusin i Vasa.
De första postkorten hade inga bilder. De första bildkorten var fotografier.
Fram till 1920-talet var korten mycket populära. Skrivkunnigheten ökade och portot var förmånligare än för brev. Korten användes till vardagskommunikation, men var också ett redskap för opinionsyttringar, nyheter och propaganda, speciellt under krigstid. På korten skrev man gratulationer, hälsningar och hågkomster. Vid sidan av jul- och påskhälsningar var det var vanligt att skicka nyårskort. Gratulationskort skickades ofta till namnsdagar.
Postkortets betydelse har förändrats på grund av telefonen och internet. Deras popularitet har stadigt dalat och nuförtiden skickas det mest julkort.